The Knife
The Knife
The Knife består av syskonen Karin och Olof Dreijer. De har gjort albumen ”The Knife” (2001), ”Deep cuts” (2003) och ”Silent shout” (2006). 2003 gav de också ut ett soundtrack till filmen ”Hannah med H”.
The Knife har spelat live en enda gång. De framförde tre låtar på ICA i London i fjol, ackompanjerade av Andreas Nilssons animationer, och gömde sig snett bakom en filmskärm, klädda i basebollkepsar. Många vill att The Knife ska uppträda igen, men syskonen tycker inte att deras musik blir bättre live.
Lämnar kyliga spår. Syskonduon The Knife är tillbaka. Det tredje albumet, ”Silent shout”, är en sträv, kall och mörk historia – och paralyserande vacker. Men de har tröttnat på att föra ut politiska åsikter via sin musik.
Ibland har syskonen Dreijer en mardröm. Den utspelar sig en sommardag i San Francisco. En akustisk gitarr ljuder i bakgrunden och två bollar, en röd och en gul, studsar nerför en sluttande gata. Snart följs de av fler kulörta bollar. Och ännu fler. En mjuk mansröst sjunger ”Heartbeats”, en låt som syskonen skrivit. Och en flodvåg av studsbollar, tvåhundrafemtiotusen stycken, sköljer längs gatan. ”Colour like no other”, står det mitt i det studsande färgfyrverkeriet. ”Bravia New LCD Television. Sony.” När den sista bollen rullat förbi känner sig syskonen Dreijer smutsiga.
– Jag ville först inte göra det, säger Olof Dreijer.
//
– Vi hade nog inte gjort det om det varit vår version, säger Karin Dreijer. Det var viktigt att vi fick mycket pengar så att vi kunde fortsätta med vårt skivbolag. Hur mycket? Det tänker jag inte säga. Vi ville att det skulle svida lite för Sony, fast det vet jag inte om det gjorde. José Gonzales version är fortfarande väldigt bra, förstås. Den blir inte sämre av att den används i en reklamfilm.
Karin och Olof tittar ut över ett grått vinterlandskap. Vi äter lunch i Kaknästornet och pratar om vad man är beredd att göra för pengar. Eftersom jag tycker att The Knife är lite väl hårda mot sig själva påpekar jag att Sonyreklamen påminner om deras egen video till ”Heartbeats”, där skateboardåkare rullar nedför en backe.
– Att de försökt göra något konstnärligt gör det ännu värre, suckar Olof.
Många företag, oftast klädmärken, har velat använda The Knifes electropop. Duon har alltid tackat nej. Sedan de slog igenom med sitt andra album ”Deep cuts” för tre år sedan har de blivit allt månare om att göra saker på sina egna villkor. De ger inga konserter. De visar inte sina ansikten. I ett reportage i SVT:s ”Musikbyrån” hade de till och med förvrängt sina röster – vilket fick inslaget att likna en intervju med mordhotade vittnen. När ”Deep cuts” nominerades till en Grammis 2004 skickade The Knife dit en feminist utklädd till gorilla för att protestera mot mansväldet i musikindustrin.
The Knife har inte heller skrivit något skivkontrakt. De ger ut allt på den egna etiketten Rabid och har bara ett licensavtal med V2 för att få hjälp med promotion och distribution ute i Europa.
– Vi sålde trettiofemtusen exemp-lar av ”Deep cuts” i Sverige, säger Olof. Det var helt sjukt. Jag tror inte att vi säljer lika mycket av den nya.
”Silent shout”, The Knifes tredje fullängdare, är en mörk historia. Sträv och kall där föregångaren var poppig och inbjudande – men ändå paralyserande vacker, som i den österländskt suggestiva ”The captain” eller ”Marble house”, där Karin sjunger duett med Jay-Jay Johanson. Syskonen har närmat sig trancetechno och ambient. Den senare genren brukar designas som en ljudkuliss, men det är svårt att använda ”Silent shout” som bakgrundsmusik – den suger in lyssnaren likt ett svart hål. För tre år sedan sa The Knife att de gjorde musik för att må bättre. Nu har studio-arbetet fått dem att må sämre.
– Pressen var så jävla hård att göra något bättre än förra skivan, berättar Olof. Vi ville göra något som tog längre tid att komma in i. Bra grejer som jag gjorde i studion krävde ibland tio lyssningar. Att ha självförtroende nog att tro på sådana idéer inför Karin, och vice versa, har varit en svår process. Vi har haft fler konflikter än tidigare.
– En viktig egenskap om man jobbar så här fritt, och släpper musiken själv, är att man måste veta när något är färdigt, säger Karin.
– Du vill alltid jobba mot en deadline, säger Olof. Jag vill jobba tills det är klart.
– Och då kan du jobba forever.
The Knife är inte längre intresserade av att sprida politiska åsikter med musiken. Flera av låtarna på förra skivan hade feministiska eller queerteoretiska ambitioner.
– Om man vill få ut politiska åsikter är det bättre att skriva en artikel, tycker Karin. Annars blir musiken bara ett redskap. Låtarna har ett värde i sig. De ska inte användas för att paketera annat.
– Jag ville göra något jobbigt och djupt den här gången. Inte försöka övertyga någon, säger Olof. Jag blir så less på alla poppiga, politiska grejer, Michael Moore och sånt. Det leder ingenstans. Bara till att vissa åsikter blir trendiga ett litet tag.
Men har inte vissa av era låtar haft en politisk, eller i alla fall en upprorisk, effekt? Unga personer som hörde ”Take my breath away” där ni sjöng ”I don t like it the straight way” kanske …
– Blev gay? Jag tror inte det, säger Karin.
Duon har i alla fall påverkat den svenska popscenen. ”Deep cuts” utlöste en våg av syntorkestrar. Taniga ungdomar med avantgardistisk fashionlook och laptop ersatte förra decenniets taniga ungdomar med pottfrisyrer och gitarrer.
– Bara för att man byter instrument behöver det inte hända så mycket musikaliskt, tror Karin. Man måste tänka annorlunda också. Det hade varit roligt om vi påverkat folk mer i själva komponerandet.
– Technomusiken man hör på de nya popklubbarna har inget med oss att göra, säger Olof. De spelar bara sådan där poppig techno.
Som vadå? Mylo?
– Precis. Jag kan inte relatera till det.
Under nittiotalet sjöng Karin Dreijer i Honey Is Cool, ett egensinnigt rockband från Göteborg där Håkan Hellström var trummis. Efter fem år orkade hon inte längre. När jag ber henne berätta om vad som fick bägaren att rinna över viftar hon bort frågan med ett ”nä, jag orkar inte tänka på det” och skrattar. I en intervju med tidningen Sex för tre år sedan berättade hon om en traumatisk förbandsspelning till Mercury Rev hösten 1999: ”Då var jag förlamad fram till en minut innan vi skulle gå på scenen. Jag låg där i en hög och kunde inte röra någonting i kroppen.”
Några månader tidigare hade hon gjort de första Knife-låtarna med sin lillebror i föräldrarnas sommarstuga på Tjörn. Att skapa musik med en dator, i stället för att kånka runt gitarrer och förstärkare, kändes som en befrielse. Redan på The Knifes första singel, ”Afraid of you”, förvrängde Karin sin röst med maskiner – något som blivit duons signum.
– Det är praktiskt att pitcha sången. Man slipper ta in andra som sjunger, förklarar hon. Jag gillar när man inte kan avgöra om rösten tillhör en man eller en kvinna. Det sätter i gång tankar i ens huvud. Även om man tror att man har en unisexinställning till saker och ting vill man automatiskt placera rösten i ett fack.
Känns någon av de förvrängda rösterna som din egen eller har du upplöst din identitet?
– Alla är lika personliga. Jag tycker inte att det låter mera som jag bara för att vi inte satt på apparaten. På ”Silent shout”-singeln känns alla de olika stämmorna som jag. Vi har fyra fem stycken.
– Tio, upplyser Olof.
– Vi har ett myller av röster, fortsätter Karin. Och alla känns väldigt personliga. Efteråt minns jag inte alltid vad som pitchats och vad jag åstadkommit själv.
Även om The Knife säger sig ha lämnat det politiska låtskrivandet innehåller deras nya album fragmentariska samhällsskildringar. ”Neverland” tycks handla om att sälja sig själv till kapitalet. ”Na na na” är en änglaljus vaggvisa om att vara rädd för våldtäkter. Och de groteska rösterna i ”One hit” sjunger om förtryck inom familjen. ”Spending time with my family, like the Corleones”, brummar Karin i slutet.
– ”Gudfadern” har samma konservativa syn på familjeliv som kd. Männen skjuter och mördar varand-ra medan fruarna blir misshandlade eller förpassade till spisen. Då och då tar Don Corleone någon av sina söner till sig och frågar: ”Do you spend time with your family?” Sonen säger att han gör det. ”Bra”, säger Don. Tillbringar man bara kvalitetstid med familjen så är allt annat förlåtet. Det är en sjuk tanke.
Hipster Filth 