Godzilla is Big in Japan

Fredagsnöjen

Idag har man då dragit sig en liten tur på stan för att se vad som gick att hitta. En hel del visar det sig visst. Skönt att man får påfyllning i bankkontot inom kort, och att man av den anledningen kan bränna månadens överflöd (överflöd kanske är att ta i, men det räckte väl till aningens mer än en bit sushi i vart fall).

Hade inte tänkt köpa några nya skor på ett tag. Men när man hittar de här kängorna på Skopunkten för 299kr så kändes inte mer än rätt att räcka över kosingen till den lilla tanten.

Köpte också lite välbehövliga hudvårdsprodukter. Jag har märkt allt för tydligt nu när kylan smyger sig på att huden tar stryk så fort man lämnar sin lilla livmoder till lägenhet. Jag har inte behövt använda särskilt mycket produkter nu i sommar, det har funkat fint av sig själv. Men nu var det på tiden. Så jag bestämde mig för att lägga ut lite pengar på att åtgärda problemet genom att köpa mig hudkräm, ansiktstvätt och en ögonkräms-roller från Bulldog för 380kr.

Nu har jag rejält ont i fötterna som sig bör efter 4 timmar på staden. Dags att luta sig tillbaka framför ett avsnitt av Mad Men och sola sig i sin egen strålglans.

E.

Höstkläder

När jag var i Oslo sist så gjorde jag ett mycket trevligt fynd på Fretex(frälsningsarmen). Jag lyckades få tag på en beige kavaj i manschestertyg från självaste Ralph Lauren i nyskick. Kavajen kostade 300kr och den passar mig helt perfekt.

Detta leder till mitt senaste fynd, nämligen en sidennäsduk. Den är ett av många fynd som gjorts på Savyrow som nämnts tidigare i bloggen. Näsduken är röd med vita prickar och jag tycker den går riktigt bra ihop med kavajen, se bilder och döm själva.

V.

Asos

HAR LAGT MIG I HÅRDTRÄNING INFÖR LÖNINGSDAGEN!

Således stoppade jag påminnelselistan full med diverse trevliga plagg. Här är några av dem:

Allt finns att hitta till en relativt billig peng på Asos hemsida, och har ni problem att hitta något kan man kika lite på bildrubrikerna.

E.

Edie Sedgwick

E.

Versace

Här i dagarna släpptes Versaces H&M.

Kanske finns något att hämta där? Något som inte är turkost eller täckt i guld? Vem vet?

E.

3 styckena bra band du kanske inte kände till

Soho Dolls – Stripper

Lo-Fi-Fnk – Sleepless

Band of Skulls – I know what I Am

E.

Förebilder vol.2

Numéro deux: John Ajvide Lindqvist

John Ajvide Lindqvist är en svensk författare inom skräck genren. Många känner säkert igen den svenska vampyrfilmen ”Låt den rätte komma in” som baseras på Johns bok med samma namn. Nyligen kom också en amerikansk version av filmen ut vid namn ”Let me in”, som i min smak var mycket bättre än den svenska (sorgligt/pinsamt nog).

Nu har jag väldigt svårt att exakt peka ut vilka mina favorit filmer är, och ännu svårare när det kommer till böcker. Men en sak kan jag lugnt säga, och det är att John Ajvide Lindqvist har skrivit runt hälften om inte fler av mina topp 10 böcker.

Den senaste bok jag läste av John var ”Människohamn”, och som alla de böcker jag läst tidigare av John var den helt enkelt fantastisk. Människohamn utspelar sig på den lilla ön Domarö, en plats totalt styrd av mystiska händelser och hemligheter. Hela berättelsen skapar successivt en ny men fortfarande bekant värld, en mycket invecklad och fantastisk sådan. Som vanligt går boken i skräckens tema, och hela boken har en väldigt (i brist på bättre ord) kuslig atmosfär, vilket är något jag enbart funnit i Johns böcker, hans förmåga att väcka obehag med även den minsta av vardagssysslor.

Jag var på  ett såkallat författarsnack med John Ajvide Lindqvist i sommras, det var den perfekta dagen. Jag satt barfota i gräset och tuggade på en kantarelltoast. Detta klipp kommer därifrån. ”En dag på slottet” som novellen heter, även denna mycket bra i min mening, och hemskt intressant på ett sätt jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Ja, vad kan man säga. Det finns en anledning til att jag räknar honom som en mina förebilder. Ingen besitter de färdigheter i skrivandets konst som John gör. Ingen kan få min hud att knottra sig av obehag genom användandet av en handfull ord, ingen kan göra det som han.

E.

Tweedkavaj x5

Jag börjar närma mig min idealgarderob sakta men säkert. Det är många år kvar och en rad felköp återstår, men nästa köp som känns helt rätt är helt klart en tweedkavaj(eller annat grovt material). Frågorna som uppstår är många, en, två eller tre knappar, hur breda slag ska det vara och vilken färg/mönster är mest passande?

APC x Harris TweedPaul SmithGant RuggerBurberrySist en alldeles för dyr kashmirkavaj från Etro

V

I was born too late, to a world that doesn’t care.

I keep my knife sharp.

The Knife

The Knife

The Knife består av syskonen Karin och Olof Dreijer. De har gjort albumen ”The Knife” (2001), ”Deep cuts” (2003) och ”Silent shout” (2006). 2003 gav de också ut ett soundtrack till filmen ”Hannah med H”.

The Knife har spelat live en enda gång. De framförde tre låtar på ICA i London i fjol, ackompanjerade av Andreas Nilssons animationer, och gömde sig snett bakom en filmskärm, klädda i basebollkepsar. Många vill att The Knife ska uppträda igen, men syskonen tycker inte att deras musik blir bättre live.

Lämnar kyliga spår. Syskonduon The Knife är tillbaka. Det tredje albumet, ”Silent shout”, är en sträv, kall och mörk historia – och paralyserande vacker. Men de har tröttnat på att föra ut politiska åsikter via sin musik.

Ibland har syskonen Dreijer en mardröm. Den utspelar sig en sommardag i San Francisco. En akustisk gitarr ljuder i bakgrunden och två bollar, en röd och en gul, studsar nerför en sluttande gata. Snart följs de av fler kulörta bollar. Och ännu fler. En mjuk mansröst sjunger ”Heartbeats”, en låt som syskonen skrivit. Och en flodvåg av studsbollar, tvåhundrafemtiotusen stycken, sköljer längs gatan. ”Colour like no other”, står det mitt i det studsande färgfyrverkeriet. ”Bravia New LCD Television. Sony.” När den sista bollen rullat förbi känner sig syskonen Dreijer smutsiga.

– Jag ville först inte göra det, säger Olof Dreijer.

//

– Vi hade nog inte gjort det om det varit vår version, säger Karin Dreijer. Det var viktigt att vi fick mycket pengar så att vi kunde fortsätta med vårt skivbolag. Hur mycket? Det tänker jag inte säga. Vi ville att det skulle svida lite för Sony, fast det vet jag inte om det gjorde. José Gonzales version är fortfarande väldigt bra, förstås. Den blir inte sämre av att den används i en reklamfilm.

Karin och Olof tittar ut över ett grått vinterlandskap. Vi äter lunch i Kaknästornet och pratar om vad man är beredd att göra för pengar. Eftersom jag tycker att The Knife är lite väl hårda mot sig själva påpekar jag att Sonyreklamen påminner om deras egen video till ”Heartbeats”, där skateboardåkare rullar nedför en backe.

– Att de försökt göra något konstnärligt gör det ännu värre, suckar Olof.

Många företag, oftast klädmärken, har velat använda The Knifes electropop. Duon har alltid tackat nej. Sedan de slog igenom med sitt andra album ”Deep cuts” för tre år sedan har de blivit allt månare om att göra saker på sina egna villkor. De ger inga konserter. De visar inte sina ansikten. I ett reportage i SVT:s ”Musikbyrån” hade de till och med förvrängt sina röster – vilket fick inslaget att likna en intervju med mordhotade vittnen. När ”Deep cuts” nominerades till en Grammis 2004 skickade The Knife dit en feminist utklädd till gorilla för att protestera mot mansväldet i musikindustrin.

The Knife har inte heller skrivit något skivkontrakt. De ger ut allt på den egna etiketten Rabid och har bara ett licensavtal med V2 för att få hjälp med promotion och distribution ute i Europa.

– Vi sålde trettiofemtusen exemp-lar av ”Deep cuts” i Sverige, säger Olof. Det var helt sjukt. Jag tror inte att vi säljer lika mycket av den nya.

”Silent shout”, The Knifes tredje fullängdare, är en mörk historia. Sträv och kall där föregångaren var poppig och inbjudande – men ändå paralyserande vacker, som i den österländskt suggestiva ”The captain” eller ”Marble house”, där Karin sjunger duett med Jay-Jay Johanson. Syskonen har närmat sig trancetechno och ambient. Den senare genren brukar designas som en ljudkuliss, men det är svårt att använda ”Silent shout” som bakgrundsmusik – den suger in lyssnaren likt ett svart hål. För tre år sedan sa The Knife att de gjorde musik för att må bättre. Nu har studio-arbetet fått dem att må sämre.

– Pressen var så jävla hård att göra något bättre än förra skivan, berättar Olof. Vi ville göra något som tog längre tid att komma in i. Bra grejer som jag gjorde i studion krävde ibland tio lyssningar. Att ha självförtroende nog att tro på sådana idéer inför Karin, och vice versa, har varit en svår process. Vi har haft fler konflikter än tidigare.

– En viktig egenskap om man jobbar så här fritt, och släpper musiken själv, är att man måste veta när något är färdigt, säger Karin.

– Du vill alltid jobba mot en deadline, säger Olof. Jag vill jobba tills det är klart.

– Och då kan du jobba forever.

The Knife är inte längre intresserade av att sprida politiska åsikter med musiken. Flera av låtarna på förra skivan hade feministiska eller queerteoretiska ambitioner.

– Om man vill få ut politiska åsikter är det bättre att skriva en artikel, tycker Karin. Annars blir musiken bara ett redskap. Låtarna har ett värde i sig. De ska inte användas för att paketera annat.

– Jag ville göra något jobbigt och djupt den här gången. Inte försöka övertyga någon, säger Olof. Jag blir så less på alla poppiga, politiska grejer, Michael Moore och sånt. Det leder ingenstans. Bara till att vissa åsikter blir trendiga ett litet tag.

Men har inte vissa av era låtar haft en politisk, eller i alla fall en upprorisk, effekt? Unga personer som hörde ”Take my breath away” där ni sjöng ”I don t like it the straight way” kanske …

– Blev gay? Jag tror inte det, säger Karin.

Duon har i alla fall påverkat den svenska popscenen. ”Deep cuts” utlöste en våg av syntorkestrar. Taniga ungdomar med avantgardistisk fashionlook och laptop ersatte förra decenniets taniga ungdomar med pottfrisyrer och gitarrer.

– Bara för att man byter instrument behöver det inte hända så mycket musikaliskt, tror Karin. Man måste tänka annorlunda också. Det hade varit roligt om vi påverkat folk mer i själva komponerandet.

– Technomusiken man hör på de nya popklubbarna har inget med oss att göra, säger Olof. De spelar bara sådan där poppig techno.

Som vadå? Mylo?

– Precis. Jag kan inte relatera till det.

Under nittiotalet sjöng Karin Dreijer i Honey Is Cool, ett egensinnigt rockband från Göteborg där Håkan Hellström var trummis. Efter fem år orkade hon inte längre. När jag ber henne berätta om vad som fick bägaren att rinna över viftar hon bort frågan med ett ”nä, jag orkar inte tänka på det” och skrattar. I en intervju med tidningen Sex för tre år sedan berättade hon om en traumatisk förbandsspelning till Mercury Rev hösten 1999: ”Då var jag förlamad fram till en minut innan vi skulle gå på scenen. Jag låg där i en hög och kunde inte röra någonting i kroppen.”

Några månader tidigare hade hon gjort de första Knife-låtarna med sin lillebror i föräldrarnas sommarstuga på Tjörn. Att skapa musik med en dator, i stället för att kånka runt gitarrer och förstärkare, kändes som en befrielse. Redan på The Knifes första singel, ”Afraid of you”, förvrängde Karin sin röst med maskiner – något som blivit duons signum.

– Det är praktiskt att pitcha sången. Man slipper ta in andra som sjunger, förklarar hon. Jag gillar när man inte kan avgöra om rösten tillhör en man eller en kvinna. Det sätter i gång tankar i ens huvud. Även om man tror att man har en unisexinställning till saker och ting vill man automatiskt placera rösten i ett fack.

Känns någon av de förvrängda rösterna som din egen eller har du upplöst din identitet?

– Alla är lika personliga. Jag tycker inte att det låter mera som jag bara för att vi inte satt på apparaten. På ”Silent shout”-singeln känns alla de olika stämmorna som jag. Vi har fyra fem stycken.

– Tio, upplyser Olof.

– Vi har ett myller av röster, fortsätter Karin. Och alla känns väldigt personliga. Efteråt minns jag inte alltid vad som pitchats och vad jag åstadkommit själv.

Även om The Knife säger sig ha lämnat det politiska låtskrivandet innehåller deras nya album fragmentariska samhällsskildringar. ”Neverland” tycks handla om att sälja sig själv till kapitalet. ”Na na na” är en änglaljus vaggvisa om att vara rädd för våldtäkter. Och de groteska rösterna i ”One hit” sjunger om förtryck inom familjen. ”Spending time with my family, like the Corleones”, brummar Karin i slutet.

– ”Gudfadern” har samma konservativa syn på familjeliv som kd. Männen skjuter och mördar varand-ra medan fruarna blir misshandlade eller förpassade till spisen. Då och då tar Don Corleone någon av sina söner till sig och frågar: ”Do you spend time with your family?” Sonen säger att han gör det. ”Bra”, säger Don. Tillbringar man bara kvalitetstid med familjen så är allt annat förlåtet. Det är en sjuk tanke.

Källa: DN. Fredrik Strage.

E.

En vinter hos Lanvin

Så idag för att fira att jag hållit mig vaken hela dagen (fram till lunch d.v.s. ) på enbart 3 timmars sömn, gick jag in på Lanvins hemsida för att kika lite vad de har att erbjuda i vinter. Lanvin är ett av de märken jag personligen anser gör de stiligaste kreationerna, och de är därför alltid värda att hålla ett koll på, även om det enbart handlar om att dra inspiration ifrån något.

Jag blev dock rätt överraskad, och inte på ett bra sätt. Visserligen fanns en hel del att hämta, men det mesta kändes främst överarbetat, och alltför mörkt. Även om jag gillar mörkt, så tycker jag personligen att det kan vara trevligt med något ljusare inslag för att bryta av det hela, att arbeta lite med kontraster. Detta fanns det tyvärr rätt lite av.

Exempel på vad jag inte gillade: För lite och för mycket på samma gång.

Visserligen gillar jag jackan, men i det hela taget är kombinationen katastrofal om du frågar mig.

Här kommer exempel på vad jag gillade. Lite simplare blandningar, behagliga färgval, bra skärning på rockarna och till och med fedorahatten till höger gör sig bra här.

Här var något jag fastnade starkt för, jag vet inte exakt varför. Kanske inte precis det jag hade valt för en höst-promenad, men färgerna kompletterar varandra himla bra, dessutom avger den en härlig vi-ska-suga-själen-ur-dig-Harry-Potter-känsla. Tycker ni inte?

Även det här hopplocket kändes helt ok. Fina jackor, och bra i sin helhet. Något jag faktiskt skulle kunna använda själv.

Allt som allt kan jag tycka att Lanvin gjort en hel del felsteg. Men som ni kan se ovan är inte allt hopp borta, vilket är tur. Det är väl så när man lyckats så många gånger tidigare, det är lättare att falla.

E.

Rebecca & Fiona

Rebecca och Fiona har på senare tid blivit mer och mer kända inom Sverige, och även på den utländska marknaden. Jag kom att tänka på att ett inlägg om dem inte skulle vara helt fel, med tanke på att de nyligen släppt en ny video som ni ser här nedan: Jane Doe. Jag samlade även ihop deras tidigare videor. Tyckte nämligen att de kunde passa hemma bra här i bloggen, då de har mycket gemensamt med vad den här bloggen handlar om. Sedan är de inte så hemska att se på heller för den delen.

Hittills måste jag nog säga att Luminary ones helt klart är min favorit (fortfarande), även om både Jane Doe och Boy är himla bra de med.

E.

Some dope shopping for your eyes and veins

Fick ett litet paket ifrån Savvyrow.co.uk häromdagen, i veckan så får ni se vad det är. Sidan rekommenderas starkt, främst brittiska vintagekläder av hög kvalitet och till väldigt bra pris. En riktigt fin Dior-kostym gick för lite över 1000kr förra veckan. Nya kläder kommer in varje dag, så håll utkik.

V

Herrmode anno 1963

Vi fortsätter på samma tema va?

E.

Herrmode anno 1956

E.

Koden är 373, om jag nu skulle glömma

Härom dagen tog vi oss en liten utflykt till stadens utkanter. Där stötte vi på (förutom en rätt banal maskerad butik) en himla trevlig secondhand. Detta är då vad jag fyndade där, för ett sammanlagt pris av 100kr.

Ett par rackarns stiliga skor i rött och svart läder. Exakt den typen som jag funnit helt ointressanta ett bra tag, men som nu faktiskt är riktigt fina enligt mig.

En riktigt bra och bastant portfölj i röd-brunt läder. Kan bli riktigt bra för mindre resor där datorn och några ombyten ska med kan jag tänka.

Några fina, gamla och sexistiska husmodersböcker. Finns det något roligare än det? Fick mig att tänka på Husmodersfilmerna som SVT rotade fram ut sitt arkiv för ett år sedan: ”Varje kvinna, stor som liten behöver ett väl ordnat linneskåp. Här kan ni se ett linneskåp som varje kvinna och flicka kan vara stolt över en lång tid framöver”.

Och slutligen ett par skor som egentligen inte införskaffades i samma veva, men som ändå förtjänade sina 15minuter. Riktigt bra och bekväma skor från Ecco. Även dessa köpta på secondhand för en billig peng.

E.